NOVELLER

Topp! (2004) publicerades i Enhörningen 10/2004. På engelska heter novellen Deal!  och publicerades i oktober 2004 i e-zinet Twilight Times. Efter en uppläsning på ett jazzreleaseparty 2011 ville flera av mina musikerkompisar läsa Topp! igen, så jag har lagt ut den i sin helhet här nedanför.

Hexaflexagon 8191 (2004) är publicerad i Mitrania 1/2004  samt på engelska i e-zinet Bewildering Stories issue 101. 

Stenstaden i skogen är en 100-ords drapa publicerad i Enhörningens nätupplaga Näthörningen december 2004.

Förläggaren är även den en drapa publicerad i Enhörningens nätupplaga Näthörningen juni 2006.

Zillober publicerades i Enhörningens nätupplaga Näthörningen januari 2007 och är ytterligare en drapa som senare blev avstamp för nästa novell.

Mirocker (2009) vann Mitranias novelltävling 2009 och är publicerad i Mitrania 2/2009. Den är en utveckling av 100-ordsdrapan Zillober som alltså visade sig rymma en rejäl novellidé. Jag har senare bytt namn på novellen till Det enda jag inte gillar hos zillober.

Mönster (2010) är en direkt kronologisk fortsättning på berättelsen om de mirockätande zilloberna. Under 2011 publicerades Det enda jag inte gillar hos zillober och Mönster som en dubbelnovell i mp3-boks-format på mitt eget Wela Förlag.

Stjärnturisten (2010) placerade sig med hedersomnämnande bland de sju främsta novellerna i Fantastiknovelltävlingen [Skriva] 2011. Den publiceras 2012 tillsammans med Det enda jag inte gillar hos zillober och Mönster i en trippelnovell i eboksformat på Wela Förlag.

TOPP!

Vad är en ton?

Inte mycket för de flesta människor, kanske vällust om tonen kommer från en älskad operasångare eller en beundrad megastjärna, knappast något om tonen kommer från ett blåsinstrument eller ett stråkinstrument, dolt av anonymiteten i en stor orkester. Inte ens för dirigenten, sammanhållaren, det yttre örat, är varje enskild ton i en stor ensemble av intresse. En enstaka falsk ton från bakersta pulten bland violinerna, en tillfällig miss av en av fyra eller fem hornister – ofta är det inget som inverkar på helheten och tonen glöms och förbises.

Av alla utom en.

Denna enda är den närmast sittande kollegan i sektionen: hon sitter bredvid falskspelaren, ja, alldeles intill den musiker som är upphov till den falska tonen. Hon hör varje nyans, varje frekvens, varje överton, varje litet misstag. En del av dessa kollegor uthärdar falskspelet, en del överser, en del är helt enkelt inte tillräckligt känsliga eller har inte tillräckligt gott gehör eller brinner inte tillräckligt mycket för samklangens skönhet. En del - diplomaterna - ändrar litet på sin egen ton, så att de två instrumenten klingar bättre ihop.

Jesper Pahlin tänkte inte ändra sig. Han älskade sin trombon, dess vackra kurva mot klockstycket, vindlingen av metall i det lättglidande draget, det lätta trycket av munstycket mot läpparna, samt känslan när han producerade en perfekt, ren ton.

Han hade suttit bredvid Pontus Grahn, också trombonist, i stadens symfoniorkester i nästan tre år, och vande sig aldrig vid dennes falska terser.

Vad är en ters?

Själva grundbulten i västerländsk musik! Den som gör dur till dur och moll till moll, och som svävande mellan dur och moll gör en blues till en blues; den inleder Summertime och Hello Dolly och avslutar triumferande vart och ett av de två världsberömda pa-pa-pa-paa, som inleder Beethovens femte symfoni.

Pontus Grahns terser var falska. Kanske hade han dåligt gehör, kanske hade han bara en underlig teoretisk idé, men faktum kvarstod: det skorrade på ett mycket otrevligt sätt i Pahlins öron när Grahn klämde i med sina terser.

Värst var det i traditionell musik som Brahms, Mozart eller Beethoven. Strax före den gemensamma insatsen formades klangen och tonen inuti Pahlins huvud: han rörde trombondraget i precis rätt tid för att få en vacker attack, han föreställde sig tonhöjden innan tonen kom, han justerade draget med omärkliga rörelser för att fullända klangen, han anpassade sig till orkesterns helhetsklang med särskild vikt på att stämma ihop med kontrabasarna, han… ja, han gjorde kort sagt allt det som en professionell musiker gör, en musiker som dyrkar samklang, som filar på sin färdighet i timmar varje dag och som trängt djupt in i sin älskade ton. Hur djupt? Lika djupt som världens bästa höjdhoppare trängt in i kunskapen om varje rörelse av sin kropp före språnget över ribban.

Och då, i varje sådan situation, klämde Grahn i med sin ters, okänsligt och falskt, med en stel rörelse av trombondraget. Då högg det till i magen på Pahlin, både av den fula, felaktiga klangen och av vetskapen om att Grahn helt enkelt var lat, korkad och inte övade tillräckligt, att han bara såg jobbet som en födkrok och konserthuset som en plats, där den viktigaste uppgiften var att gå på kafferast och lunchrast vid bestämda tidpunkter under dagen.

Jesper Pahlin led. Han fick huvudvärk och magkatarr. Han funderade ofta på att säga upp sig, men tjänsten i orkestern hade varit svår att få. Det var ont om jobb för musiker. Han lekte ofta med tanken på att tråka Grahn, eller förgifta honom, eller sätta krokben för honom för att få honom att snubbla och tappa sin trombon, så att det ömtåliga draget blev skevt och ospelbart.

En kväll då Jesper Pahlin hatade Grahn extra mycket, efter det att de spelat en koral av Brahms, ringde det på dörren till hans lägenhet. Han gick för att öppna dörren, beredd med en dräpande kommentar, eftersom han antog att det var någon av grannarna, som tänkte klaga på hans timslånga skalövningar igen.

Utanför stod två män, mycket prydligt klädda i svart kostym och vit skjorta. På deras ryggar skymtade grå- och svartmönstrade ryggsäckar som såg nya ut. Männen var unga, knappast över tjugofem, definitivt under trettio. Kostymerna i kombination med deras ungdom gjorde ett egendomligt och litet kusligt intryck. Jehovas vittnen eller något ditåt, tänkte Pahlin.

"Jag är inte religiös," sade han. "Bättre ni ringer på hos någon annan."

"O nej," sade den ene med mjuk, välljudande röst. "Det är du som har behov av oss. Vi är egenskapshandlare. Affärsmän i egenskaper. När en egenskap är irriterande, gör man sig helt enkelt av med den, säljer den, byter den och skaffar sig en ny."

Därefter tog han upp en liten silverflöjt ur fickan och spelade på den, skärande falskt.

Pahlin reagerade som de flesta skulle gjort: dessa två personer är inte kloka och det gäller att tala lugnt och varsamt till dem.

"Visst," sade han."Men jag har inget problem med mina egenskaper, däremot med någon annans. Tyvärr har jag litet ont om tid, så om ni ursäktar…"

Han försökte dra igen dörren, men en välborstad, svart sko var i vägen.

"Men det är just det!" utbrast den andre mannen, med en röst lika behaglig som den förstes, dock med något lägre klangfärg.

Baryton, tänkte Pahlin utan att släppa dörrhandtaget.

"Är vad?" frågade han, mest för att distrahera de ovälkomna besökarna och på sikt försöka få bort den främmande foten från dörrspringan.

"Irritationsmoment," sade mannen. "Det är vår specialitet: att avlägsna irritationsmoment. Egenskaper leder ofta till irritation människor emellan, alldeles i onödan."

"Bra," sade Pahlin. "Se då till att Pontus Grahn slutar irritera mig med sina vidriga, falska terser."

"Topp!"

"Hur då topp?"

"Handslag, underskrift, avgjort, affär, toppen, topp tunnor! Topp helt enkelt."

Foten drogs tillbaka och männen försvann nedåt trapporna ut mot gatan. Den förste av dem spelade i trappan på flöjten, men nu bedövande vackert och alldeles klockrent. Pahlin stod kvar i dörren, lättad över att dårarna försvunnit, samtidigt med en obestämd känsla av förlust inom sig.

Den där flöjten…

***

Kort därefter blev Pahlin inkallad till chefsdirigenten för ett enskilt samtal.

"Det kan inte fortsätta så här," sade dirigenten. "Jag förstår inte vad som hänt. Du som alltid spelade fulländat rent tar numera aldrig en ren ton. Vad är det som har hänt egentligen?"

"Jag vet inte," sade Pahlin. "Jag hade hoppats att det skulle gå över. Att det var en förkylning eller något ditåt. Men det har hänt något med mitt gehör. Det är som om jag inte bryr mig längre. Skönt i alla fall att jag inte störs av Grahns falska toner längre. Speciellt hans terser har jag haft väldigt svårt för i alla år, faktiskt."

"Tyvärr är det nog han som störs och du som står för falskspelet, som läget är nu," sade dirigenten bekymrat.

Samtalet slutade med att Pahlin sade upp sig frivilligt, med ett års avgångsvederlag.

Under detta år övervägde han olika alternativ för framtiden, inklusive möjligheten att ta livet av sig. Men hans kärlek till musiken var alltför stark för att han skulle vilja dö, och musik är ju trots allt inte bara tonhöjd, utan också rytm, form och klang.

Alltså satsade Pahlin sitt fria år på att lära sig spela extremt rörligt och rytmiskt, och han blev snart en välkänd figur i musiklivets avantgardistiska kretsar. Han tolkade orimligt svåra nyskrivna verk för solotrombon lika elegant som han deltog i den fritonala jazzen. Så småningom fick media ögonen på honom och han slog igenom internationellt som uttolkare av nutida musik. Recensenterna berömde honom, ja, lovorden rentav haglade över honom på kultursidorna.

"Pahlin är en av vår tids mest kompromisslösa musiker. Hans djärva rytmik och säregna melodiska förhållningssätt gör, att han måste räknas till de verkligt stora instrumentala solisterna," kunde det stå i en recension. Eller: "Ingen spelar kvartstoner som Pahlin, argt, färgstarkt, utan minsta tendens till smicker av lyssnaren."

Gagerna för solokonserterna sköt i höjden och Pahlin blev rik. Månaderna gick, och en kväll, när han satt i sin lägenhet och tittade på husannonser, belåten med att han nu skulle ha råd att köpa sig en villa, i vilken han skulle kunna öva på sin trombon vid alla tider på dygnet utan klagande grannar, ringde det på dörren.

Utanför stod en kort och bred man i röd rock och röd luva. Trots de röda kläderna hade han ingen som helst likhet med en jultomte. Det medelålders, slätrakade ansiktet såg dystert ut, som ansiktet hos en människa som gör sin plikt och inte har särskilt stort nöje av det. Mellan händerna höll han ett litet paket med brunt pappersomslag. Paketet vibrerade och gav ifrån sig en egendomlig, hummande ton.

"Vi har tagit fast Gand Berr och Tak Bilner," sade han. "Och vi har arbetat hårt med att täta dimensionssprickan. Det är förstås möjligt att någon flipperälva hunnit slinka igenom, förutom de här två kända egenskapstjuvarna. Nå, älvan lär jag nog få tag i så småningom. Just nu är mitt uppdrag bara att lämna tillbaka de stulna egenskaperna till deras rätta ägare. Kan du vara så vänlig att ta emot det här paketet och kvittera att du fått det."

Pahlin tittade på paketet.

"Vad är det i det?"

"Din egenskap förstås. Den du blivit bestulen på."

"Är det mitt gehör?"

"Detaljer av det slaget håller jag inte reda på. Berr och Bilner har stulit allt möjligt, från charm och förnöjsamhet till golfputtskicklighet och matematikbegåvning. Allt jag vet är att det här är din egenskap. Var vänlig kvittera så jag kan utföra mitt arbete."

"Hur då kvittera?" undrade Pahlin, eftersom varken penna eller papper syntes till, och om så vore, hade han ändå inte vågat skriva på.

"Du ska säga, att du tar tillbaka din egenskap. Det är allt som behövs. Interdimensionell röstregistrering--duger utmärkt som bevis i varje multidimensionell domstol."

"Men jag är inte säker på att jag vill ha tillbaka den."

Den rödklädde suckade.

"Varför måste just jag råka ut för en idiot som du? Troligen är du den ende i hela multiversum, som inte vill ha tillbaka sin egenskap. Egenskapen måste vara värdefull, annars hade de inte stulit den. Ta nu tillbaka den, så att jag kan sätta punkt för den här fasen i mitt arbete. Din egenskap är den sista jag återlämnar."

Jesper Pahlin fick en idé.

"Ge den till Pontus Grahn i symfoniorkestern," sade han. "Han har verkligen behov av den."

"Kan du intyga på heder och samvete att egenskapen är till fördel för denne Pontus Grahn? "

"Absolut," sade Pahlin, "det är en egenskap som varje musiker drömmer om."

"I så fall så…topp!" sade rödrocken, vände på klacken och försvann nerför trapporna.

***

Det var efter detta som Pontus Grahn blev känd i musikkretsar för sitt vackra och rena trombonspel. Det betydde inte att han fick mer betalt. De välintonerade trombontoner, som han numera frambragte, gladde visserligen örat hos många människor, men de fyllde inte hans plånbok med mer pengar än vad som räckte till livets nödtorft.

Därför blev han mycket glad när han blev erbjuden ett välbetalt engagemang som första trombonist i en musikalorkester. Musikalen skulle sättas upp på stadens största teater, och man räknade med att den skulle gå flera år. Grahn tog tjänstledigt och fröjdade sig åt, att han under de närmaste åren äntligen skulle kunna lägga undan ett litet sparkapital.

På orkesterns första repetition stötte han ihop med Jesper Pahlin utanför dörren.

"Vad gör du här?" undrade Grahn, efter det att de nödvändiga artighetsfraserna var avklarade.

"Jag ska spela andra stämman," sade Pahlin.

"Jag trodde att du bara gav solokonserter nu för tiden," sade Grahn.

"Ja, men nu föll det sig så att jag blev erbjuden det här jobbet. Och det är ju mycket bra betalt. En säker inkomst i flera års tid, och möjlighet att sätta vikarie de kvällar jag vill göra något annat. Rena drömjobbet, eller hur?"

Därmed började mardrömmen för Pontus Grahn. Jesper Pahlin hade numera bara en ungefärlig uppfattning om var rätt ton i en melodi befann sig. Men hans goda rykte som solist gjorde, att ingen misstänkte, att det var han, som var orsaken till en viss dissonans i trombonsektionen.

Grahn var tvungen att sitta bredvid honom, och hans öron plågades dagligen av Pahlins falskspel. Han var säker på att Pahlin i hemlighet njöt av att plåga honom. På kvällarna slet han sitt hår i vredesmod och tänkte ut tusen olika sätt att få bort Pahlin från orkestern. Men idéerna rann bara ut i sanden.

En kväll efter föreställningen kom Grahn hem till sin enkla förortslägenhet och var mer än vanligt utmattad av ilska över Pahlins urusla spel. Det bultade i tinningarna av återhållet raseri, och surrande, gröna fläckar dansade framför hans ögon. Fläckarna tycktes röra sig kring en skimrande punkt över golvet i vardagsrummet.

Migrän, tänkte Grahn. Pahlin har gjort så att jag fått migrän.

I luften flaxade en grönvingad, mycket liten, kvinnlig varelse, i varje fall var hon formad som en kvinna i litet format, ungefär så stor som en sparv. Vingarna surrade, alltmedan hon antingen växlade läge i luften med knyckiga rörelser, eller också höll sig helt stilla och svävande, alldeles som en trollslända.

"Hihi," sade hon. "Hej du, tokstolle! Vilket flipprigt instrument du spelar på! Önskar att jag kunde spela. Men jag kan bara fladdra."

"Vem är du?" frågade Grahn.

"Vem är jag, vem är jag? Vet inte riktigt. Jag vet bara vad jag är. Jag är en flipperälva."

"En flipperälva?" upprepade Grahn med trött röst.

Jag måste helt enkelt säga upp mig, tänkte han. Jag är så rasande att jag ser i syne.

Det var Pahlins fel alltihop. Om han bara kunde få bort Pahlin ur orkestern…

"En flipperälva flipprar önskningar," sade älvan genom surret och fladdret. "Jag kan flippra dig en önskning, om du vill. Men bara en. Sen är flippret slut."

"I så fall," sade Grahn sammanbitet, "önskar jag att Pahlins drag förvandlas till en strypsnara nästa gång han spelar en falsk ton i mitt öra, så att jag kan strypa honom med hans eget trombondrag."

"Vad kul!" fnissade älvan. "Metallstången blir mjuk! Och seg och stark som superplast! Och slingrig som en sumpsnok! Och sen dör han... ugh, ugh. Det var verkligen en flipprig önskning. Topp!"

Hon fladdrade ut genom fönstret med vimsiga knyckar och försvann bland husväggarna. Grahn stod kvar, nöjd med att ha avreagerat sig en smula. Samtidigt kände han sig obehaglig till mods.

Som om något slingrade sig inom honom…

***

En månad senare hade man hittat ersättare till de båda trombonstämmorna i musikalorkestern. De två nya musikerna var goda vänner och tyckte mycket om varandras spel. Dirigenten var också nöjd - äntligen lät det bra om trombonerna. Om inte katastrofen inträffat hade han varit tvungen att byta ut Grahn och Pahlin i vilket fall som helst. Man pratade inte så ofta om det som hänt, men en kväll efter den fyrahundrafyrtioandra föreställningen av musikalen kom ämnet upp, efter det att dagstidningarna meddelat att domen över Pontus Grahn hade fallit. Han hade sluppit fängelse och ansetts vara psykiskt sjuk, eftersom han ihärdigt och konsekvent hade skyllt mordet på Jesper Pahlin på en grön, flaxande älva.

"Det anses bevisat" sade den ene trombonisten, "att Grahn ströp Pahlin i vredesmod. Men ingen har någonsin kunnat förklara en sak."

"Vadå?" sade hans kollega.

"Har du försökt räta ut ett trombondrag med händerna någon gång? Och sedan knyta en knut av det?"

"Jag har faktiskt aldrig kommit på tanken."

"Jag kände Pontus Grahn litet grann. Han var inte fysiskt stark. Han var lat och litet småfet. Alla joggar ju eller springer på gym och styrketränar nu för tiden, men det gjorde inte Pontus. Han trivdes bäst framför TVn med en öl och en påse chips."

Den unge musikern betraktade självbelåtet sina egna vältränade armar, smekte sin välvårdade trombon, lät fingret följa dragets krökar och satte slutligen försiktigt trombonen i instrumentstället, varpå han vände blicken mot sin kamrat igen och sade:

"Så hur i helsike kunde Grahn strypa Pahlin med hans eget trombondrag?"

*****

 ©  Cecilia Wennerström 2004

Tillbaka till startsidan

Bild: Daga Wennerström www.daga.se