Sagan om Viskningarnas Skog.

En gång när jag först besökte

Landet Nära Tidens Rand

Följde jag en liten skogsväg

Strax så kom jag till en glänta

Runt den blåste vinden vänligt

men just här så for en stormvind

utan nåd, så kall och elak

som ett väsen fyllt av ondska.

Brutna grenar låg på marken,

ek och rönn, och många björkar

talade med knäckta röster:

"Ord av tystnad låser vinden!"

Ord av tystnad låser vinden?

Kunde grenar skämta med mig?

Men vinden rasade på allvar.

Åter hördes trädens röster:

"En gång har vi fått ett löfte

att en varelse av ditt slag

skulle väcka våra själar.

Ord av tystnad låser vinden!

Hjälp oss, och du får i gengäld

ro när du har sorg i sinnet.

Våra löv ska sjunga för dig

ord av tystnad när du önskar."

Så jag byggde i mitt sinne

upp en bild av sommarkvällar

när naturen håller andan

och luften fylls av ljuvlig tystnad.

Men vinden blåste lika våldsamt

som för att håna mitt försök.

Det kändes tungt att inte kunna

med ord av tystnad låsa vinden.

I förtvivlan grep jag grenar,

kastade dem runt i gläntan.

Då föll vissna löv till marken

och där skrev de ord av tystnad.

Plötsligt ändrade sig vinden

och jag tittade förundrad.

Nu var gläntan fylld av lövträd

smekta av en vind så vänlig.

Sedan dess så går jag ofta

till den gläntan för att lyssna

till viskningarnas skog som sjunger

mig till ro med ord av tystnad.